Medier och lärande
I boken "Att skriva sig till läsning" av Arne Trageton läser jag det sammanfattande, klargörandet av pedagogisk grundsyn:
"Utvecklingen av den pedagogiska grundsynen de senaste 50 åren visar på en ändring av fokus från lärarens undervisning till barnens lärande. Under denna tid kan man räkna med tre fundamentalt olika sätt att se på lärande som avlöst varandra:
a. behaviorismen (Skinner)
b. konstruktivismen (Piaget)
c. sociokulturellt lärande (Vygotskij, Bruner, Lave & Wenger)"
Behaviorismen känns gammalt och förlegat med sin stela kunskapssyn. Jag gick ut lärarhögskolan 1988 och redan då var det "omodernt" att tänka att lärobok och lärare styrde inlärning och innehåll. Men trots detta är det så det ser ut på många skolor fortfarande.
I konstruktivismen övergår man till att se till varje elev och att det individuella lärandet är i fokus.
När vi pratar sociokulturellt lärande understryker vi samspelets betydelse för inlärning. Samspelet uppnår vi med eleverna på många plan, varav ett absolut är media-planet. Att IKT och media ökar förutsättningarna för samarbete är ganska uppenbart och att tv, film ,musik litteratur är områden som berör och engagerar är också självklara sanningar.
En del av dessa argument använder sig rektorsakademin av när de propagerar för 1-1, dvs en dator till varje elev.
Jag tror mycket på det sociokulturella lärandet, kanske för att jag själv fungerar bäst så. Jag tror också mycket på media och lärande. Och jag tycker att dessa två saker hänger ihop. I filmen ovan hör vi Fredrik Jeppessen från rektorsakademien berätta att när elever får göra saker på riktigt, när de har en mottagare, en publik, så får de ett helt annat förhållningssätt till sitt lärande. Det är ju så lätt att uppnå detta med det stora utbud av olika medieformer vi har att tillgå.
Jag pratade med en engelsklärare som hade gett sina elever i uppgift att spela in en engelsk text hemma, och hon sa att hon aldrig hade sett dem träna så på sitt uttal som när de skulle läsa in det på "band". I Lunds kommun, där jag jobbar, har vi It's Learning som vår lärplattform och i plattformen finns fantastiskt enkla sätt för både elever och lärare att tex spela in sin egen röst.
I "Medieresor" av Kristin Olsson/Cecilia Boresson gör man en liknande erfarenhet (s. 61) när det gäller en lärare som upptäckte att när eleverna skulle spela in sina intervjufrågor på band, så övade de mycket mer på uttalet än om uppgiften varit att just öva. Eleverna fick en direkt feedback och kände att det spelade roll hur det lät. Det blev "på riktigt"!
Naturligvis är inte IKT och medier ensamt saliggörande. I Tregatons bok läser jag vidare att "Larsen (1998, s. 85) i sin bok "IT og nyere laereprosesser" inte är nådig i sin kritik av hur man brukar använda IT som ren informationsbehandling". Jag är helt överens med författaren om att många "pedagogiska program" inte är ett dugg bättre än 80-talets studieböcker. Att rapa kunskap blir inte mer ok för att man gör det via en dator. Att se eleven som konsument av färdigt kunnande är att falla tillbaka till behaviorismen, oavsett om vi gör det i en studiebok eller i ett program i datorn. Men använt på rätt sätt, blir datorn, tv:n, radion, tidningen... kanske både det som motiverar eleverna att satsa och det som får dem att orka hålla ut. Ingen som har någon gång har varit i ett klassrum med datorer ifrågasätter mitt påstånde att motivationen ökar och att barn tycker att det är kul med IKT och medier.
På Medierådets sajt läser jag:
"I dagens nätbaserade informationssamhälle där alltmer sker på internet är det av stor betydelse att satsa på mediekompetens, enligt EU-kommissionens rekommendation. I den värnar kommissionen om ett samhälle med tvåvägskommunikation och varnar för risker om delar av befolkningen stängs ute från diskussionen i samhället pga kunskapsbrist. Kommissionen uppmuntrar därför alla EU-länder och branschen att ta initiativ till verksamheter som hjälper befolkningen att få tillgång till, förstå och kritiskt granska alla medier, t.ex. tv och film, radio, musik, tryckta medier, internet och digital kommunikationsteknik".
EU-kommisionen rekommenderar att vi inte bara använder multimedia i klassrummen utan också att vi undervisar OM multimedia. Eleverna behöver inte bara lära sig att producera och kommunicera, utan också att kritiskt bemöta och att tänka vidare. Allt mer av vår vardag består av digital media i olika former.
I "Medieresan" av Kristin Olsson/Cecilia Boresson kan man läsa om "medievetenhet", som är Thomas Koppfeldts kreativa översättning av "Media Literacy". Begreppet berättar om att vi inte bara lär oss av ämnesinnehållet i ett medium, utan till stor del av mediets estetiska form, alltså inte bara det skrivna ordet utan i hög grad även av bilder, former, ljud och färger, med andra ord det sk. "vidgade textbegreppet". Eleverna bör tränas att analysera budskap i medierna och även själva skapa produkter. Att undervisa mediepedagogik handlar i första hand inte alls om att utbilda mediearbetare utan om att öka djupförståelsen och kunskapen om mediernas uttryckssätt. "Även om huvudmålet inte är att träna elever till en mediemarknad, är grundtanken att demokrati och yttrandefrihet främjas om flera människor kan hantera medieuttrycken" (Medieresor, s. 11). Genom att själva producera lär man sig att läsa vad andra producerat på ett mer aktivt sätt.
Är det då klokt att många tolvåringar har tillbringat fler skoltimmar vid en symaskin än vid en dator?
"Utvecklingen av den pedagogiska grundsynen de senaste 50 åren visar på en ändring av fokus från lärarens undervisning till barnens lärande. Under denna tid kan man räkna med tre fundamentalt olika sätt att se på lärande som avlöst varandra:
a. behaviorismen (Skinner)
b. konstruktivismen (Piaget)
c. sociokulturellt lärande (Vygotskij, Bruner, Lave & Wenger)"
Behaviorismen känns gammalt och förlegat med sin stela kunskapssyn. Jag gick ut lärarhögskolan 1988 och redan då var det "omodernt" att tänka att lärobok och lärare styrde inlärning och innehåll. Men trots detta är det så det ser ut på många skolor fortfarande.
I konstruktivismen övergår man till att se till varje elev och att det individuella lärandet är i fokus.
När vi pratar sociokulturellt lärande understryker vi samspelets betydelse för inlärning. Samspelet uppnår vi med eleverna på många plan, varav ett absolut är media-planet. Att IKT och media ökar förutsättningarna för samarbete är ganska uppenbart och att tv, film ,musik litteratur är områden som berör och engagerar är också självklara sanningar.
En del av dessa argument använder sig rektorsakademin av när de propagerar för 1-1, dvs en dator till varje elev.
Jag tror mycket på det sociokulturella lärandet, kanske för att jag själv fungerar bäst så. Jag tror också mycket på media och lärande. Och jag tycker att dessa två saker hänger ihop. I filmen ovan hör vi Fredrik Jeppessen från rektorsakademien berätta att när elever får göra saker på riktigt, när de har en mottagare, en publik, så får de ett helt annat förhållningssätt till sitt lärande. Det är ju så lätt att uppnå detta med det stora utbud av olika medieformer vi har att tillgå.
Jag pratade med en engelsklärare som hade gett sina elever i uppgift att spela in en engelsk text hemma, och hon sa att hon aldrig hade sett dem träna så på sitt uttal som när de skulle läsa in det på "band". I Lunds kommun, där jag jobbar, har vi It's Learning som vår lärplattform och i plattformen finns fantastiskt enkla sätt för både elever och lärare att tex spela in sin egen röst.
I "Medieresor" av Kristin Olsson/Cecilia Boresson gör man en liknande erfarenhet (s. 61) när det gäller en lärare som upptäckte att när eleverna skulle spela in sina intervjufrågor på band, så övade de mycket mer på uttalet än om uppgiften varit att just öva. Eleverna fick en direkt feedback och kände att det spelade roll hur det lät. Det blev "på riktigt"!
Naturligvis är inte IKT och medier ensamt saliggörande. I Tregatons bok läser jag vidare att "Larsen (1998, s. 85) i sin bok "IT og nyere laereprosesser" inte är nådig i sin kritik av hur man brukar använda IT som ren informationsbehandling". Jag är helt överens med författaren om att många "pedagogiska program" inte är ett dugg bättre än 80-talets studieböcker. Att rapa kunskap blir inte mer ok för att man gör det via en dator. Att se eleven som konsument av färdigt kunnande är att falla tillbaka till behaviorismen, oavsett om vi gör det i en studiebok eller i ett program i datorn. Men använt på rätt sätt, blir datorn, tv:n, radion, tidningen... kanske både det som motiverar eleverna att satsa och det som får dem att orka hålla ut. Ingen som har någon gång har varit i ett klassrum med datorer ifrågasätter mitt påstånde att motivationen ökar och att barn tycker att det är kul med IKT och medier.
På Medierådets sajt läser jag:
"I dagens nätbaserade informationssamhälle där alltmer sker på internet är det av stor betydelse att satsa på mediekompetens, enligt EU-kommissionens rekommendation. I den värnar kommissionen om ett samhälle med tvåvägskommunikation och varnar för risker om delar av befolkningen stängs ute från diskussionen i samhället pga kunskapsbrist. Kommissionen uppmuntrar därför alla EU-länder och branschen att ta initiativ till verksamheter som hjälper befolkningen att få tillgång till, förstå och kritiskt granska alla medier, t.ex. tv och film, radio, musik, tryckta medier, internet och digital kommunikationsteknik".
EU-kommisionen rekommenderar att vi inte bara använder multimedia i klassrummen utan också att vi undervisar OM multimedia. Eleverna behöver inte bara lära sig att producera och kommunicera, utan också att kritiskt bemöta och att tänka vidare. Allt mer av vår vardag består av digital media i olika former.
I "Medieresan" av Kristin Olsson/Cecilia Boresson kan man läsa om "medievetenhet", som är Thomas Koppfeldts kreativa översättning av "Media Literacy". Begreppet berättar om att vi inte bara lär oss av ämnesinnehållet i ett medium, utan till stor del av mediets estetiska form, alltså inte bara det skrivna ordet utan i hög grad även av bilder, former, ljud och färger, med andra ord det sk. "vidgade textbegreppet". Eleverna bör tränas att analysera budskap i medierna och även själva skapa produkter. Att undervisa mediepedagogik handlar i första hand inte alls om att utbilda mediearbetare utan om att öka djupförståelsen och kunskapen om mediernas uttryckssätt. "Även om huvudmålet inte är att träna elever till en mediemarknad, är grundtanken att demokrati och yttrandefrihet främjas om flera människor kan hantera medieuttrycken" (Medieresor, s. 11). Genom att själva producera lär man sig att läsa vad andra producerat på ett mer aktivt sätt.
Är det då klokt att många tolvåringar har tillbringat fler skoltimmar vid en symaskin än vid en dator?
Kommentarer
Trackback
