Medieutveckling
Få saker har väl genomgått så stor utveckling som vårt medieanvändande, de senaste åren.
I alla tider har människan haft en önskan om att förmedla åsikter och kunskaper till fler än bara de närmsta. Vikingen ristade runor för 2000 år sedan, för 600 år sedan började man trycka böcker, när radion och TV:n kom ökades utbudet av media enormt och när var och varannan människa började få tillgång till internet för några år sedan fullkomligt exploderade utbudet.
Länge har teknikutvecklingen stått i centrum. Det har handlat mycket om hur snabba datorerna kunde bli, hur många finesser man kunde få in i en mobiltelefon och hur platt man egentligen kunde göra en tv.
Fram till för ett par år sedan såg riktningen någorlunda likadan ut. Det fanns en sändare och en mottagare.
Men plötsligt förändrade vårt sätt att konsumera medier. Vi förändrades från konsumenter till medproducenter. I TV började man sända så kallade dokusåpor, där man plockade in vanliga människor som filmades när de utsattes för märkliga saker. Vi konsumenter ville vara med.
På internet blev sajter med "konsumentmedverkan" allt vanligare. Detta kallades "web 2.0" eller "den andra webben"när det kom. Uttrycket myntades av Tim O'Reilly 2004. Det handlade då mycket om att tekniken skulle vara transparant. Det var alltså inte tekniken som var viktig, utan hur vi använde den. Alla skulle kunna vara med.
Idag är de flesta av oss med i ett antal sammanhang där vår aktiva medverkan är en förutsättning för att vi ska vara med. Det handlar mycket om att kommunicera med folk man redan känner och om visa vad man tycker, var man står i olika frågor. Mycket av vårt sociala liv lever vi på webben idag, med t.ex. facebook, twitter och msn som viktiga kommunikationsbärare.
I och med att "alla kan vara med" blir kraven högre på källkritik och ett granskade förhållningssätt till det vi stöter på. I skolan är det viktigt att vi lär eleverna att vara kritiska till all information, inte bara till Wikipedia och privata sidor. Se gärna på Skolverkets sida Kolla Källan.
Även t.ex. Nationalencyklopedin kan behöva att man läser med en nypa salt. Likaså våra läroböcker. Så har det alltid varit, men det blir så mycket mer påtagligt när man hela tiden utsätts för "vanliga människors sanningar".
Internet har blivit en härdsmälta av de olika medier vi är vana vid sedan tidigare. På webben kan vi läsa tidningar, både "riktiga" och hemmagjorde, vi kan se på tv, båda t.ex. SVT och utländska kanaler, men också en massa "hemmaproduktioner", vi kan höra på radio, professionell och amatörtillverkad och vi kan se på bilder av skiftande kvalitét och ursprung.
När vi pratar medier hamnar idag datorn och webben i ett fokus som inget annat medium har haft tidigare. Det är som ett paket, "allt i ett".
För oss i skolan innebär detta en enorm utmaning. Plötsligt har vi en arena att tillgå, inte bara för inhämtning av kunskaper utan, i hög grad, också för att publicera vårt material. Plötsligt kan arbetet i skolan bli "för att" i stället för "som om". Med detta menar jag att man i skolan många gånger har stött på uppgifter som: Nu ska ni skriva en tidningsartikel, som om den ska in i en tidning på riktigt. Plötsligt har vi kanalerna lättillgängliga. Plötsligt kan vi lägga ut artiklar för allmänheten att läsa, vi kan spela in filmer och youtuba dem och vi kan göra radioprogram för hela världen. Vi måste få med oss skolan i detta. Anders Erenius, på Killebäckskolan i Lund, lät sina niondeklassare redovisa sina PRAO-upplevelser via facebook, Gunnesboskolan har en läsutmaning som redovisas i bloggform, många lärare har idag "skol-msn" för att kunna vara tillgängliga för sina elever under antingen vissa speciella tider eller bara när man ändå har tid.
Ingen vet vart vi är på väg, mer än att vi kan vara helt säkra på att det inte stannar här. Googles nya Google Wave har en hel del nyheter som t.ex. en chat med direktöversättning.
Se gärna den 1 timme och 20 minuter långa filmen om the Wave här:
I alla tider har människan haft en önskan om att förmedla åsikter och kunskaper till fler än bara de närmsta. Vikingen ristade runor för 2000 år sedan, för 600 år sedan började man trycka böcker, när radion och TV:n kom ökades utbudet av media enormt och när var och varannan människa började få tillgång till internet för några år sedan fullkomligt exploderade utbudet.
Länge har teknikutvecklingen stått i centrum. Det har handlat mycket om hur snabba datorerna kunde bli, hur många finesser man kunde få in i en mobiltelefon och hur platt man egentligen kunde göra en tv.
Fram till för ett par år sedan såg riktningen någorlunda likadan ut. Det fanns en sändare och en mottagare.
Men plötsligt förändrade vårt sätt att konsumera medier. Vi förändrades från konsumenter till medproducenter. I TV började man sända så kallade dokusåpor, där man plockade in vanliga människor som filmades när de utsattes för märkliga saker. Vi konsumenter ville vara med.
På internet blev sajter med "konsumentmedverkan" allt vanligare. Detta kallades "web 2.0" eller "den andra webben"när det kom. Uttrycket myntades av Tim O'Reilly 2004. Det handlade då mycket om att tekniken skulle vara transparant. Det var alltså inte tekniken som var viktig, utan hur vi använde den. Alla skulle kunna vara med.
Idag är de flesta av oss med i ett antal sammanhang där vår aktiva medverkan är en förutsättning för att vi ska vara med. Det handlar mycket om att kommunicera med folk man redan känner och om visa vad man tycker, var man står i olika frågor. Mycket av vårt sociala liv lever vi på webben idag, med t.ex. facebook, twitter och msn som viktiga kommunikationsbärare.
I och med att "alla kan vara med" blir kraven högre på källkritik och ett granskade förhållningssätt till det vi stöter på. I skolan är det viktigt att vi lär eleverna att vara kritiska till all information, inte bara till Wikipedia och privata sidor. Se gärna på Skolverkets sida Kolla Källan.
Även t.ex. Nationalencyklopedin kan behöva att man läser med en nypa salt. Likaså våra läroböcker. Så har det alltid varit, men det blir så mycket mer påtagligt när man hela tiden utsätts för "vanliga människors sanningar".
Internet har blivit en härdsmälta av de olika medier vi är vana vid sedan tidigare. På webben kan vi läsa tidningar, både "riktiga" och hemmagjorde, vi kan se på tv, båda t.ex. SVT och utländska kanaler, men också en massa "hemmaproduktioner", vi kan höra på radio, professionell och amatörtillverkad och vi kan se på bilder av skiftande kvalitét och ursprung.
När vi pratar medier hamnar idag datorn och webben i ett fokus som inget annat medium har haft tidigare. Det är som ett paket, "allt i ett".
För oss i skolan innebär detta en enorm utmaning. Plötsligt har vi en arena att tillgå, inte bara för inhämtning av kunskaper utan, i hög grad, också för att publicera vårt material. Plötsligt kan arbetet i skolan bli "för att" i stället för "som om". Med detta menar jag att man i skolan många gånger har stött på uppgifter som: Nu ska ni skriva en tidningsartikel, som om den ska in i en tidning på riktigt. Plötsligt har vi kanalerna lättillgängliga. Plötsligt kan vi lägga ut artiklar för allmänheten att läsa, vi kan spela in filmer och youtuba dem och vi kan göra radioprogram för hela världen. Vi måste få med oss skolan i detta. Anders Erenius, på Killebäckskolan i Lund, lät sina niondeklassare redovisa sina PRAO-upplevelser via facebook, Gunnesboskolan har en läsutmaning som redovisas i bloggform, många lärare har idag "skol-msn" för att kunna vara tillgängliga för sina elever under antingen vissa speciella tider eller bara när man ändå har tid.
Ingen vet vart vi är på väg, mer än att vi kan vara helt säkra på att det inte stannar här. Googles nya Google Wave har en hel del nyheter som t.ex. en chat med direktöversättning.
Se gärna den 1 timme och 20 minuter långa filmen om the Wave här:
Kommentarer
Trackback
