Som ni märker har jag valt att redovisa uppgift 3 i kursen Digitala Medier och Lärande, 15hp, Malmö Högskola, i bloggform.
Jag tyckte att det passade innehållet i min uppgift att redovisa så här. Det är relativt enkelt att lägga in olika medieformer och det är lättillgängligt och lättläst. Bloggformen är en intressant medieform.
Det enda som kan krångla till det är att man ju läser en blogg från avigsidan, dvs nerifrån. Detta innebär en del skrollande, men denna blogg innehåller inte så många inlägg, så jag tror att ni klarar det.
Eller så läser ni den på "fel" håll, det går nog bra det också.

Mina källor till arbetet hittar ni i högerspalten under "Källor".



Det som kommer här under är reklam som man får stå ut med. Å andra sidan är det gratis att blogga på blogg.se

Att skriva om genus och medier är så svårt. Det känns som om allt är sagt så många gånger, och läst av alla. Jag väljer här att fokusera på barnens medieanvändning som jag möter den, och vilka skillnader där finns mellan flickor och pojkar.

 

 

På Medierådets hemsida kan man läsa om en doktorsavhandling av Ulrika Sjöberg. Avhandlingen heter "Screen Rites -  A study of Swedish young People´s use and meaning-making of screen-based media in everyday life”, och handlar om hur ungdomar använder TV- datorspel och Internet. I undersökning kan man se tydliga skillnader mellan vad flickor och pojkar tycker om för spel. Det kommer väl inte som någon överraskning att pojkar föredrar actionsspel och att flickor oftare föredrar kunskapsspel eller äventyrsspel – alltså de spel man förväntar sig utifrån de givna könsrollerna. Undersökningen berättar också att de barn som går emot givna könsroller och spelar spel som förväntas tillhöra det andra könet, ofta gör detta i det dolda för att slippa bli retade.

Ungdomsstyrelsen har kommit fram till att datorspel är ett av ungdomars vanligaste fritidsintressen. I rapporten ”New Game – om unga och datorspel” (2006) kan man läsa att en fjärdedel av alla 13-20-åringar spelar datorspel varje, eller nästan varje dag. 77% av alla pojkar i åldersgruppen spelar någon gång i veckan, medan bara 24 % av flickorna spelar varje vecka.

 

Ladda gärna ner Medierådets Power Point om Ungas medievardag (ca 2MB). I den kan man hitta en hel del matnyttigt om medievardagen och en del om skillnader mellan flickors och pojkars medievanor. Den kan vara bra att ha på ett föräldramöte eller i en diskussion med kollegor.

 

Vad säger då detta oss?
Är skillnaderna sådana att barnens förutsättningar för vidare inlärning blir ojämnlik? Är den ena typen av spel bättre för barnen än den andra? Finns det någon egennytta i att jämna ut skillnaderna i vilka spel man spelar?

 

 

Jag tror inte det. Jag tror inte att det är här som de avgörande skillnaderna finns.  I och för sig kan vi läsa på Medierådets hemsida att ” Under de senaste decennierna har man kunnat märka en ökning av intelligensen mätt med intelligenstest. En del forskare påstår att detta har ett samband med barns ökade tv- och datorspelande.” Och då borde ju pojkarna ligga bättre till eftersom de spelar mer TV- och datorspel än flickorna. Men detta är ju bara en hypotes av många.

 

I sin avhandling har Helene Danielsson följt ett antal medieprojekt för att utvärdera vad eleverna egentligen lär sig och vilka problem som kan uppstå. I Medieresor kan vi läsa att hon i avhandlingen konstaterar att flickor och pojkar möter tekniken på olika sätt. Flickorna arbetar oftast mer systematiskt och närmar sig de tekniska apparaterna med försiktighet, medan pojkarna har lättare att improvisera. Detta betyder ju inte att alla pojkar är trygga och alla flickor otrygga, men majoriteten. Här har vi lärare ett jätteansvar att ge flickorna den tid de behöver för att känna sig trygga med tekniken.

 

Min erfarenheter säger mig (helt ovetenskapligt) att flickor fokuserar mer på sina mobiltelefoner, och pojkar mer på sina datorer. För flickorna är mobilen ofta den viktigaste tekniska prylen och för pojkarna brukar det vara datorn. Det är spännande att sätta den erfarenheten i relation till hur vi i skolan ser på datorer och mobiler. Det pratas mycket om hur viktigt det är att datortätheten ökar och att alla får tillgång, medan det på många skolor fortfarande råder mobilförbud.

 

 

Kan vi inte använda mobilen i undervisningen då? Läs på Mikael Hanssons blogg. Varför inte använda mobilens filmfunktion, och låta eleverna redovisa arbeten i filmform. Varför inte använda den som kamera? Kanske har någon en mobil med GPS... Allt eftersom tekniken utvecklas, ökar också möjligheterna att använda mobilen i undervisningen. Att man dessutom kan använda mobilen som kalender, för schemaändringar och för annan informationsspridning, gör ju inte saken sämre.

 

Min dotter och hennes kompisar hittade alternativa användningsområden för sina mobiler. När filmen gjordes var tjejerna 14-15 år. Det är ingen lång film, men roligt hade de:)

Få saker har väl genomgått så stor utveckling som vårt medieanvändande, de senaste åren.
I alla tider har människan haft en önskan om att förmedla åsikter och kunskaper till fler än bara de närmsta. Vikingen ristade runor för 2000 år sedan, för 600 år sedan började man trycka böcker, när radion och TV:n kom ökades utbudet av media enormt och när var och varannan människa började få tillgång till internet för några år sedan fullkomligt exploderade utbudet.

Länge har teknikutvecklingen stått i centrum. Det har handlat mycket om hur snabba datorerna kunde bli, hur många finesser man kunde få in i en mobiltelefon och hur platt man egentligen kunde göra en tv.

Fram till för ett par år sedan såg riktningen någorlunda likadan ut. Det fanns en sändare och en mottagare.



Men plötsligt förändrade vårt sätt att konsumera medier. Vi förändrades från konsumenter till medproducenter. I TV började man sända så kallade dokusåpor, där man plockade in vanliga människor som filmades när de utsattes för märkliga saker. Vi konsumenter ville vara med.
På internet blev sajter med "konsumentmedverkan" allt vanligare. Detta kallades "web 2.0" eller "den andra webben"när det kom. Uttrycket myntades av Tim O'Reilly 2004. Det handlade då mycket om att tekniken skulle vara transparant. Det var alltså inte tekniken som var viktig, utan hur vi använde den. Alla skulle kunna vara med.
Idag är de flesta av oss med i ett antal sammanhang där vår aktiva medverkan är en förutsättning för att vi ska vara med. Det handlar mycket om att kommunicera med folk man redan känner och om visa vad man tycker, var man står i olika frågor. Mycket av vårt sociala liv lever vi på webben idag, med t.ex. facebook, twitter och msn som viktiga kommunikationsbärare.





I och med att "alla kan vara med" blir kraven högre på källkritik och ett granskade förhållningssätt till det vi stöter på. I skolan är det viktigt att vi lär eleverna att vara kritiska till all information, inte bara till Wikipedia och privata sidor. Se gärna på Skolverkets sida Kolla Källan.
Även t.ex. Nationalencyklopedin kan behöva att man läser med en nypa salt. Likaså våra läroböcker. Så har det alltid varit, men det blir så mycket mer påtagligt när man hela tiden utsätts för "vanliga människors sanningar".


Internet har blivit en härdsmälta av de olika medier vi är vana vid sedan tidigare. På webben kan vi läsa tidningar, både "riktiga" och hemmagjorde, vi kan se på tv, båda t.ex. SVT och utländska kanaler, men också en massa "hemmaproduktioner", vi kan höra på radio, professionell och amatörtillverkad och vi kan se på bilder av skiftande kvalitét och ursprung.

När vi pratar medier hamnar idag datorn och webben i ett fokus som inget annat medium har haft tidigare. Det är som ett paket, "allt i ett".

För oss i skolan innebär detta en enorm utmaning. Plötsligt har vi en arena att tillgå, inte bara för inhämtning av kunskaper utan, i hög grad, också för att publicera vårt material. Plötsligt kan arbetet i skolan bli "för att" i stället för "som om". Med detta menar jag att man i skolan många gånger har stött på uppgifter som: Nu ska ni skriva en tidningsartikel, som om den ska in i en tidning på riktigt. Plötsligt har vi kanalerna lättillgängliga. Plötsligt kan vi lägga ut artiklar för allmänheten att läsa, vi kan spela in filmer och youtuba dem och vi kan göra radioprogram för hela världen. Vi måste få med oss skolan i detta. Anders Erenius, på Killebäckskolan i Lund, lät sina niondeklassare redovisa sina PRAO-upplevelser via facebook, Gunnesboskolan har en läsutmaning som redovisas i bloggform, många lärare har idag "skol-msn" för att kunna vara tillgängliga för sina elever under antingen vissa speciella tider eller bara när man ändå har tid.

Ingen vet vart vi är på väg, mer än att vi kan vara helt säkra på att det inte stannar här. Googles nya Google Wave har en hel del nyheter som t.ex. en chat med direktöversättning.

Se gärna den 1 timme och 20 minuter långa filmen om the Wave här:

I boken "Att skriva sig till läsning" av Arne Trageton läser jag det sammanfattande, klargörandet av pedagogisk grundsyn:
"Utvecklingen av den pedagogiska grundsynen de senaste 50 åren visar på en ändring av fokus från lärarens undervisning till barnens lärande. Under denna tid kan man räkna med tre fundamentalt olika sätt att se på lärande som avlöst varandra:
a. behaviorismen (Skinner)
b. konstruktivismen (Piaget)
c. sociokulturellt lärande (Vygotskij, Bruner, Lave & Wenger)"

Behaviorismen känns gammalt och förlegat med sin stela kunskapssyn. Jag gick ut lärarhögskolan 1988 och redan då var det "omodernt" att tänka att lärobok och lärare styrde inlärning och innehåll. Men trots detta är det så det ser ut på många skolor fortfarande.

I konstruktivismen övergår man till att se till varje elev och att det individuella lärandet är i fokus.

När vi pratar sociokulturellt lärande understryker vi samspelets betydelse för inlärning. Samspelet uppnår vi med eleverna på många plan, varav ett absolut är media-planet. Att IKT och media ökar förutsättningarna för samarbete är ganska uppenbart och att tv, film ,musik litteratur är områden som berör och engagerar är också självklara sanningar.

En del av dessa argument använder sig rektorsakademin av när de propagerar för 1-1, dvs en dator till varje elev.



Jag tror mycket på det sociokulturella lärandet, kanske för att jag själv fungerar bäst så. Jag tror också mycket på media och lärande. Och jag tycker att dessa två saker hänger ihop. I filmen ovan hör vi Fredrik Jeppessen från rektorsakademien berätta att när elever får göra saker på riktigt, när de har en mottagare, en publik, så får de ett helt annat förhållningssätt till sitt lärande. Det är ju så lätt att uppnå detta med det stora utbud av olika medieformer vi har att tillgå.




Jag pratade med en engelsklärare som hade gett sina elever i uppgift att spela in en engelsk text hemma, och hon sa att hon aldrig hade sett dem träna så på sitt uttal som när de skulle läsa in det på "band". I Lunds kommun, där jag jobbar, har vi It's Learning som vår lärplattform och i plattformen finns fantastiskt enkla sätt för både elever och lärare att tex spela in sin egen röst.
I "Medieresor" av Kristin Olsson/Cecilia Boresson gör man en liknande erfarenhet (s. 61) när det gäller en lärare som upptäckte att när eleverna skulle spela in sina intervjufrågor på band, så övade de mycket mer på uttalet än om uppgiften varit att just öva. Eleverna fick en direkt feedback och kände att det spelade roll hur det lät. Det blev "på riktigt"!


Naturligvis är inte IKT och medier ensamt saliggörande. I Tregatons bok läser jag vidare att "Larsen (1998, s. 85) i sin bok "IT og nyere laereprosesser" inte är nådig i sin kritik av hur man brukar använda IT som ren informationsbehandling". Jag är helt överens med författaren om att många "pedagogiska program" inte är ett dugg bättre än 80-talets studieböcker. Att rapa kunskap blir inte mer ok för att man gör det via en dator. Att se eleven som konsument av färdigt kunnande är att falla tillbaka till behaviorismen, oavsett om vi gör det i en studiebok eller i ett program i datorn. Men använt på rätt sätt, blir datorn, tv:n, radion, tidningen... kanske både det som motiverar eleverna att satsa och det som får dem att orka hålla ut. Ingen som har någon gång har varit i ett klassrum med datorer ifrågasätter mitt påstånde att motivationen ökar och att barn tycker att det är kul med IKT och medier.



På Medierådets sajt läser jag:

"I dagens nätbaserade informationssamhälle där alltmer sker på internet är det av stor betydelse att satsa på mediekompetens, enligt EU-kommissionens rekommendation. I den värnar kommissionen om ett samhälle med tvåvägskommunikation och varnar för risker om delar av befolkningen stängs ute från diskussionen i samhället pga kunskapsbrist. Kommissionen uppmuntrar därför alla EU-länder och branschen att ta initiativ till verksamheter som hjälper befolkningen att få tillgång till, förstå och kritiskt granska alla medier, t.ex. tv och film, radio, musik, tryckta medier, internet och digital kommunikationsteknik".

EU-kommisionen rekommenderar att vi inte bara använder multimedia i klassrummen utan också att vi undervisar OM multimedia. Eleverna behöver inte bara lära sig att producera och kommunicera, utan också att kritiskt bemöta och att tänka vidare. Allt mer av vår vardag består av digital media i olika former.

I "Medieresan" av Kristin Olsson/Cecilia Boresson kan man läsa om "medievetenhet", som är Thomas Koppfeldts kreativa översättning av "Media Literacy". Begreppet berättar om att vi inte bara lär oss  av ämnesinnehållet i ett medium, utan till stor del av mediets estetiska form, alltså inte bara det skrivna ordet utan i hög grad även av bilder, former, ljud och färger, med andra ord det sk. "vidgade textbegreppet". Eleverna bör tränas att analysera budskap i medierna och även själva skapa produkter. Att undervisa mediepedagogik handlar i första hand inte alls om att utbilda mediearbetare utan om att öka djupförståelsen och kunskapen om mediernas uttryckssätt. "Även om huvudmålet inte är att träna elever till en mediemarknad, är grundtanken att demokrati och yttrandefrihet främjas om flera människor kan hantera medieuttrycken" (Medieresor, s. 11). Genom att själva producera lär man sig att läsa vad andra producerat på ett mer aktivt sätt.

Är det då klokt att många tolvåringar har tillbringat fler skoltimmar vid en symaskin än vid en dator?

Under två veckor skulle jag skriva ner vilken media jag konsumerade, men det var inte så lätt som det verkade. Det är svårt att skriva när man gör en sak eller en annan, det är svårt att tala om ifall man använder datorn som ett media när man sitter och skriver ett arbete samtidigt som man har msn igång, och Facebook står på i bakgrunden så att man ska kunna gå in och uppdatera sig emellanåt, och maillådan står öppen för att man ska höra eventuella pling.

Använder man då media eller arbetar man och studerar.

 

Svaret är väl förmodligen att man gör allt på en gång. Idag kan vi inte längre urskilja vad som är medier och vad som är annat. Inte alltid i alla fall.

Vad jag ser när jag tittar på min dagbok, som jag inte riktigt visste, är att jag tittar så lite på TV. På de två veckorna som jag skrev dagboken blev det 2½ timmes TV-tittande och det var ganska mycket för att vara mig. Jag trodde nog att jag såg mer på TV. Sedan slogs jag av hur mycket tid jag tillbringar vid datorn. Jag sitter ofta med den på "i bakgrunden" när jag gör annat. Datorn är utan tvekan det "medieverktyg" jag använder mest. Att vara ute i den "digitala världen" är berikande på många plan. Jag facebookar, bloggar, twittrar, läser nyheter, msn:ar, spotifyar, läser andras bloggar, studerar, läser forum etc. etc över nätet. Jag är definitivt - vad man kan kalla - nätberoende.

 

 

När jag säger (medger?) att jag är nätberoende, gör jag det med den bestämda uppfattningen att det är nyttigt att vara det. Om man ständigt känner att man utvecklas, lär känna nya vänner och utvecklar relationen med gamla vänner, om man lär sig om andra människors vardag och liv, om man  skaffar sig nya insikter och infallsvinklar i olika frågor hela tiden, så måste det vara nyttigt att vara "nätberoende".

 

 

 

Ibland kan jag förbanna att jag är för gammal för att få vara med om detta som tonåring. Tänk vilka möjligheter även den blyge har att hänga med idag. Naturligtvis kan det också vara skapa jobbiga  och ångestladdade situationer, men mest tror jag att det främjar umgänget mellan ungdomarna, och underlättar för alla att ta kontakt med varandra.

 

 

Lyssna på The Facebook song: